Saknad

Jag är sjukt tacksam över de 15 år vi hade ihop.  Vi har haft sjukt roligt ihop. Jag har lärt mig massor med dig. Du har varit den bästa kompisen man kunde ha haft.
 
Du är den häst jag ramlat av flest gånger.  Inte för att du är dum utan för vi haft roligt.
 


Det går inte att förstå att du är borta. Denna bilden är tagen samma morgon som hon vandra vidare.
 
 

Saknad

Idag var jag i stallet för första gången sedan den morgonen Cirona lämnade livet. Det gjorde ont att vara där och veta att hon inte finns mer.
 
Både jag och Baloo var överens om att vi saknar henne ♥
 



Idag blev Baloo ihop släppt med Giovanni så han slipper bo själv. Imorgon ska även Mango in i flocken.
 


Idag har jag även varit med Michaela och Giovanni på dressyrträning i floby. Det blev lite bilder. Återkommer inom snar framtid hoppas jag. Då hoppas jag även lokalahoppningbilderna redigerat sig själva..
 
 
 

Min vita springare finns inte längre

Cirona avlivades i måndag morse. Detta skrev jag i min icke hästblogg i måndags.:
 
 
Denna dagen för avlivning har varit bestämd i en vecka och jag har nog levt större tiden i förnekelse känslor. Men igår hos Mikaela (jag ska blogga om det) när klockan var ganska sent så började panik känslorna komma.
 
Imorgon var för tidigt. Jag är inte redo. Jag vill inte. Sedan började grubblet. Jag hade bestämt att jag skulle vara med vid avlivningen men jag började tvivla. Tidigare på dagen hade jag varit i stallet och mitt sista riktiga minne av henne skulle vara att jag gick fram och kliade henne i pannan.
 
Men det var inget jag behövde bestämma den kvällen.  Det var meningen att hon skulle avlivas på eftermiddagen. Då var frågan skulle jag verkligen jobba som planerat? Eller skulle jag åka till stallet och spendera tid med henne istället. Jag hade inte tagit några kort på henne mes systemkameran på länge.  Var det något jag skulle ångra? Jag hade ju mobilbilder och Mikaelas bilder

Det tog några timmar att varva ner så jag kunde sova.
 
Jag vaknade vid 8 och kände ingenting. Jag kände ingen känsla öht. Kanske visste jag vad snart skulle ske.  08:16 ringer morfar och säger att de ville ta Cirona nu och frågade om jag ville följa med.
 
Jag gjorde det och jag hade samma kläder som jag hade när Ella avlivades.  Jag tog med kameran. Solen sken och ljuset var fint. Jag hann ta bilder av henne innan avlivningsgubben kom.  Jag hann berätta vilken fantastisk häst hon var och att hon är det bästa som hänt i mitt liv.  Att hon snart skulle kunna galoppera fort. Men hon behövde inte oroa sig för marsvinen som Ella ansåg skulle finnas på andra sidan. Marsvinen skulle akta sig för hennes hovar. Jag berättade att hon snart skulle träffa sitt föl och gamla kompisen Dandy.
 
 


(Denna tröjan tog jag av sedan... Det var tröjan jag hade under som jag hade vid båda mina flickors avslut)


Sedan var det dags. Att leda mot slutet. Jag lyckades övertyga mig om jag skulle ta Cirona till ett äventyr. Att hon skulle till en bättre plats. Cirona haltade ganska mycket nu. Catharina åkte till jobbet när vi var på väg mot slutet. Jag började tappa masken. Jag hade inte fixat att prata med henne. Men hon vinkade och åkte. Jag lyckades vända tankarna. Vi var ju på väg till något bra.
 
Sedan gick allt så fort. Hon tittade långt där borta och visste inte alls vad som hände. Jag tittade på henne och kände mig så tacksam över att ha haft världens bästa häst.  

Men jag var nervös. Jag har hört att hästavlivning är rätt otäckt att se på. De faller ju ihop. Så jag visste inte om jag vågade titta. Men jag var tvungen. Jag tänkte att jag fokuserar åt sidan och ser henne i ögonvrån. Men jag tittade ganska mycket på henne ändå.
 
Jag visste att det skulle gå fort men det gick sjukt fort. Personligen så tycker jag inte att det var värre än att se en hund ligga och somna in. 

Hennes kropp låg ner. Jag ville klappa. Men avlivningsgubben bad mig inte titta för de tömmer kroppen på blod så jag vände och började gå mot stallet och släppte ut alla känslor.  Egentligen var det lika bra jag inte hann klappa hennes döda kropp. Jag gjorde likadant med Ella.. men då var hon borta och klappa en tom kropp kändes meningslöst.

Ca 08:50 så fanns hon inte mer.
Jag grät en stund och stod hos Baloo som var inne i sin box under tiden. Efter en okänd så kom morfar. Strax efter så började de hissa på kroppen. Jag sa till mig själv "titta inte, titta inte, TITTA INTE!"

Men jag ville se henne. Jag såg de hissade upp hennes kropp. Sjuk syn. Fina lilla hästen ♥
 
 
Bild jag tog i lördags ♥


Nästa oros moment var att släppa ut Baloo igen. Hur han skulle ta det när han inte hade sällskap i hagen.  Vi släptpe ut honom och han var lugn. Han tittade på de andra hästarna i grannhagen och började sedan äta.
 
Han visste. Han måste ha vetat att Cirona inte finns längre. Så lugn har han ALDRIG varit när han varit ensam i hagen. Han gick inte och titta efter henne. Han gnägga inte. Han stod bara och åt.  Det kändes bra"